I fredags satte jag mig på pendeln mot Linköping. Där väntade

klassfest med littvetarna som inte läser litteraturvetenskap längre. Och världen är så vacker genom ett fönster som rör sig.

Självklart var den nyanlände Daniel med i min väska.

Ett tag låg han bland kryddorna i fönstret som luktade så gott. 

Men när det var dags för Mathildas cheesecake kröp han ner på bordet minsann.

Helt förståeligt förstås. Allt gott vi åt innan då?  Ett recept på Annelis linsröra som måste vidarebefodras. Det var något med lök, det minns jag...

Tomaterna invaderade balkongen och minnet utav mina stackare som aldrig fick andas hånar mig. Det är jag som är avundssjuk och inte balkongen.

Norrköping i november. På återseende vänner...

Är jag verkligen så poppis att bloggen min har blivit hajdjäckad? Nej, vadå hybris?!

Jag har hört, läst eller sett någonstans att man ska ha symaskinen framme, för då syr man! Så jag gör väl så då. Har den framme så får vi se om det funkar.

Jag hade planer på att ha maskinen i köket. Där skulle jag stänga in mig i vacuumet och sy på kvällarna när barnen sov. Jag har inte kommit så långt ännu. Men snart så.

Jag känner att jag har tagit det här med kompakt leverne till nästa nivå liksom. Folk kommer fråga mig om jag inte kan ge ut en bok i ämnet. Jag lovar!

Det finns ju hur mycket plats som helst i köket.

Jag ska bara... flytta på lite grejer först. 

Tant Grön: Fan va kissnödig jag är (gör en jävla massa saker istället för att gå direkt in på toa, as usuall liksom)

Storis: Mamma, jag lagt toapapper åt dig på hyllan bredvid toan och tänt lampan åt dig.

Men guuud liksom! Hjärtat bara smälter.

Jag är så nöjd. Och tankarna går till Kardemumma och hennes lila soffa...

Den "vita" Granittröjan blev ju så mycket snyggare i lila. Varför väntade jag så länge?

Även om jag är lite besviken på att axelbanden inte blev lila, eftersom det är mest de som syns om jag har linne på mig, så tycker jag att det är lite snygggt med de ljusare detaljerna.

Lillgullis tunika som egentligen var orsaken till denna färgsymfoni blev hur bra som helst. Jag var lite orolig då den var sjukt gråfläckad, att den skulle bli flammig men den blev jämnt färgad. Surprise faktiskt, för mörka fläckar ska ju bli mörkare än det ofläckade liksom(?)

Vad ska jag färga nu då?

Egentligen är jag rätt nöjd och för bövla stolt över att mina kids slår halvt ihjäl varandra. Jag är glad över att de är högljudda, att de tar plats, att de kör över varandra, att de är egoistiska och gör det de vill. Bear with, bear with. Självklart tycker inte jag att det är okej att idka någon som helst form av våld. Och visst vill jag att de ska vara varma, goa, kärleksfulla och omtänksamma människor. Det ena måste väl inte utesluta det andra, eller?

Varför tycker jag att det är bra att de är så jävla, ja jobbiga faktiskt. För hur kul är det att vara i närheten av två ungjävlar som hela tiden skriker och bråkar med varandra? Nja, inte kul alls faktiskt. Det finns stunder då jag faktiskt bara vill slå dem på käften för att få dem att sluta.

Men, genom att låta dem bråka så lär de sig att ta plats. De lär sig att deras vilja räknas, att den betyder något. Att det är okej att tala om vad man vill. De lär sig också om vilka konsekvenser det får av att vara så jävla taskig som de är mot varandra. För, vem vill leka med någon som är taskig och som inte låter den andra komma till tals också? Nja, ingen va?

Så nu ska jag sluta vilja slå dem på käften när de går igång som värst och tänka på det positiva med att vara lite (läs mycket) ego, ja för små barn då alltså. Vi vuxna ska ju liksom ha klurat ut konsekvenser och allt det där.

Jag älskar er!

Vi tror att vi har vita kläder. Men när vi har något nytt vitt så blir det med ens uppenbart att det där med vitt inte är något för oss. Nu blir det mesta av vårt "vita" lila istället.

Men nog får jag erkänna att jag känner mig väldigt ren på något sätt när jag har något nytt vitt på mig. Den känslan försvinner dock snabbt, lika snabbt som det vita slutar att vara vitt.

Det är så spännande! Att se hur det blir... Snyggt räknar jag med förstås.  

Fridens mat är det, hirsbollar. Mat som man står sig på nästan hela dagen. Mättimagenmat liksom.  

Hirsröran.

Fint rullade bollar som jag är för bövlans stolt över. Jag brukar endast orka skeda ner lite smet i pannan otålig som jag är. Men idag minsann rullade jag finfina bollar.

Här sitter jag bredvid spisen och ser oförskämt snyggers ut i mina Urkultsshoppade brallor. Mer "dagens outfitta" än så blir det inte. Ja, inte idag i alla fall...

Snabbinlagd göörka. (Har du sett min göörkböörk?)

Hoppsan! Som vanligt när jag lagar mat gör jag tusen andra saker också (som att se snygg ut i Urkultsshoppade brallor)och då kokar alltid något över.

Idag var det invigning av ett nyfyndat Neptunefat från Svinhultsloppisen. Kungen ville gärna närvara men fick dessvärre förhinder. Så synd!

Jag har väldigt svårt att sluta äta när det bjuds på hirsbollar. Jag äter tills det liksom inte går mer, lite som Lortmias lillasyster i Madicken: Är du fortfarande hungrig! Nä, men jag äter för att jag aldrig mer ska bli det. 

Gulliganer, inte alls vidare fridens. Jag har här precis flyttat på Storis för att hon vägrade sitta still på rumpan och äta. Hon ville bara ligga på Lillis och reta henne så mycket det bara gick. Tant Grön är skittrött! Ser ni buset som lyser i ögonen?  

När vi ätit oss äckligt mätta så måste maten snabbt in i kylen. För vi ska ju vidare på äventyr och då vi har apmassa bättre saker för oss än att vänta på att maten svalnat så ställer jag in den tillsammans med några kylklampar. Bag it and fridge it, liksom.

Fridge out!