I huvudet på Tant Grön

Direktlänk till inlägg 29 september 2010

Nu grät jag igen

Av Tant Grön - 29 september 2010 21:28


På kvällens föräldramöte på lekskolan pratade vi om aktiviteter, vi föräldrar får ju liksom inte vara med på allt men jag hade fått för mig att skolan hade mer aktiviteter som vi var välkomna till och såg lite fram emot det. Men ikväll fick jag veta att det var precis tvärtom. Jag lyssnade på en mamma som berättade om hur barnen började klara sig själva, ta sig till skolan på egen hand osv... och då kännde jag de bekanta tårarna bränna bakom ögonlocken igen. Jävlar.



Men jag lånar dem bara, mina barn, de tillhör inte mig, så det är bara att acceptera att de ska bli stora och ge sig ut i världen. Kanske utan mig.

 


Kreativa själar är de. Målar på allt som kommer i deras väg, även huset vi bor i. Det tycker inte pappan om, så jag säger att de allt få låta bli, men jag undrar hur trovärdig jag låter.

  


 
ANNONS
 
Yrla

Yrla

30 september 2010 07:58

å här går man å längtar lite efter att de ska klara sig liiite mer själva så man kan få ett eget ögonblick å rå om... :) tankvärt...

http://www.hemmahosyrla.bloggplatsen.se

Tant Grön

30 september 2010 08:08

Ja det var ju precis det jag gick och gjorde fram tills igår kväll. Jävla förälder! Kunde jag inte fått fortsätta i ovisshet, det är det jag alltid sagt, lycka kommer av okunskap ;-) Utan äpplet hade vi fortfarande levt i pradiset.

 
Mamma Blå

Mamma Blå

30 september 2010 10:55

Men med vissheten om detta i ditt bagage så kommer du säkert att njuta av stunderna tillsammans med dem dessto mera.
Kramisar!

http://mammabla.bloggplatsen.se

Tant Grön

30 september 2010 14:18

Apselutt! som Anna skulle uttrycka det ;-D

Vi ses ikväll vännen :-)

 
charlotte

charlotte

1 oktober 2010 13:23

... och föräldrarmöten blir det många... hua tänk att man gått igenom låt mig se 11 år med dessa möten, när gymnasiet börjar avtar det... men jag förstår dig.. tårarna rann när min första började skolan för att han fick en så gräslig lärare. Det märkliga är att man vänjer sig allt eftersom att de blir stora och att jag som mamma inte behövs lika mycket. Det är rätt skönt att bara kunna sitta ner och njuta och veta att jag slipper rusa upp och hjälpa till med dittan och dattan. Kram och ha en fin helg!!

http://charlottas.bloggagratis.se

Tant Grön

2 oktober 2010 21:17

När jag började tänka på att skolan är så nära i tiden så kände jag att det bara rusade iväg. Tiden går mig ur händerna. Inget att bråka med men det blev mycket för mig och jag kände lite vemod. Jag har kommit över de flesta "ägande" grejer som jag som förälder tidigare har känt och alla ångest grejer, rädslor för allt skit som kan hända. Men ibland gör den sig påmind, ägandet och egot och för en kort kort stund skäljs allt över mig och jag känner separation.

Men i det stora hela så känns allt bra :-)

KRAM

 
Nathalie

Nathalie

1 oktober 2010 22:48

åh tack, ja jag hoppas verkligen!!

http://nathalieboquist.blogg.se

Tant Grön

2 oktober 2010 21:13

:-)

 
Ingen bild

Persilja

2 oktober 2010 09:15

Fast man har närhet ändå. Eller man måste ta sig nära. De vill det. Även om de vill vara självständiga när andra ser på. Det är så mycket det här att "andra" inte har mamma med eller "andra" barn går själv till skolan osv. Det ska vara upp till var och en men i skolans värld är det mycket det flera gör blir normen. Så det den föräldern sa var kanske ett budskap för att hennes börjat vara självständigt så ska alla följa efter. Men du är ju stark så skit i det. Vill dina barn ha med dig till skolan så följ med. Följ dem om morgnarna tills de börjar nian!!! :):):):) Jag är så glad de dagar mina missar bussen. Då får jag följa dem till porten fast de går åttan och gymnasiet! En annan grej. Jag har fått boken eat, pray love. Törs jag läsa den? Jag känner sån harmoni just nu. Är nöjd. Är lite rädd att vilja rymma efter jag läst den...? Vad töck du?

Tant Grön

2 oktober 2010 21:12

Jaha, du tänker så :-D

Nej Persilja, det var aktiviteterna på skolan som jag trodde skulle va fler och att vi föräldrar fick vara med på dom som var det sorgliga egentligen. Det andra är jag inte ett dugg orolig för, elelr jag är ju inte orolig överhuvudtaget. Jag är ganska kaxigt säker på att mina barn alltid kommer att vara nära eftersom jag är en så jävla cool morsa liksom ;-D Jag är dock allvarlig. Jag tycker att jag är jävligt cool som morsa. Jag pratar MED mina barn och inte åt dem eller över huvudet på dem.

Waldorf är ju inte som andra skolor, vi får inte vara med på lucia tex. Men på lekskolan har vi ljusfesten iaf. Trodde ju att det var mer sånt på skolan dock men jag trodde visst fel:-(

Jag vågade länge inte läsa Lyckan kärleken och meningen med livet eftersom att jag visste att den skulle få mig att inse sanningen och jag var INTE redo för den. Jag läste ju inte klart den förren i julas trots att det då var över ett år sedan jag började läsa på den. Jag tycker dock inte att du ska vara rädd för sanningen samtidigt som jag anser att det går att vara nöjd och lycklig här och nu. Utveckling, rörelse. Du känner själv. Men för mig var det verkligen att stoppa huvudet i sanden genom att inte läsa boken. Men allt har sin tid. Det finns liksom inget svar här hahaha. Du låter som jag då:-D Va fan, vänta till våren då, vintern är jobbig nog som den är förbövelen!

Men strunta i vad jag tycker!!!

 
Yrla

Yrla

2 oktober 2010 13:15

apselutt! :D

http://www.hemmahosyrla.bloggplatsen.se

Tant Grön

2 oktober 2010 21:02

Hehe

 
Ingen bild

Persilja

3 oktober 2010 08:11

Jag fattar tydligen aldrig vad du säger nu för tiden. Sorry, en som inte utvecklats lika mycket. Sa hon bittert? Närå. Bara lite småbittert. :)
Jag talar också med mina barn. MED. Gör inte alla det? Njae, inte alla lärare kanske, men de flesta föräldrar av idag? Tror jag eller hoppas jag. Men du ska få se när de är 16 hur jävla lätt det är att vara nära eller cool. :)
Jag talar fortfarande mycket med de äldre, jag tvingar mig på dem. Men det är just det. De får mer och mer liv utanför hemmet. Allt utanför blir mycket viktigare och det är precis som det ska vara. Men då får jag liksom tvinga mig på dem för att de ska ge mig tiden. Deras tid som upptas av tankar, utveckling, drömmar, intressen, vänner. När barnen var i dina barns ålder var ju närheten en självklar och central del i umgänget med dem. Så mitt perspektiv är annorlunda. Det är en annorlunda utsikt härifrån liksom.
Det låter mysigt med kollektivet by the way. :)

Tant Grön

3 oktober 2010 10:46

Eller hur, myspysigt som håvete! Fast jag är mest själv faktiskt och det passar mig, att vara med bara mig, det är det jag behöver men ändå att ha vetskapen om att det finns andra därute, och inte vilka som helst utan människor som jag tycker väldigt mycket om. Det är jag så tacksam för. Alla dessa människor som kommit in i mitt liv den senaste tiden. Öppna upp för möjligheten, önska dina systrar och bröder och de kommer till dig när du är redo. Som du Persilja som jag gillade redan från första stund, då när jag fortfarande låg i dvala och jag känner att vi fortsätter på vägen framåt tillsammans. Jag har vaknat och jag känner att du följer med och inte säger, nej nu har du blivit för konstig Jenny, nu kan jag inte alls realtera till dig, och det är jag så glad för :-)

Jag förstår dina tankar med de stora barnen jag har också sådana, jag är ju så förbövelens klok, jag minns mina egna tonår och vad jag önskade att jag hade haft, så jag tror precis som du att man får ta sig tid med dem, vara på liksom, inte låta dem gömma sig, i sig själva eller någon annanstans.

Nej Persilja, tyvärr är vi väldigt få som pratar MED våra barn. Det finns de människor som jag verkligen inte skulle förvänta mig sådant "talaöverhuvudetbeteende" ifrån som gör så. Det handlar ofta bara om att lyda, göra som jag säger bla bla. Jag vill också att mina barn ska göra som jag säger ibland i situationer på exempelvis parkeringar eller när vi är i traffiken, eller när de hjälper mig i köket med vassa knivar, ja det finns många situationer där det behövs att de faktiskt gör som jag säger och inte ifrågasätter minsta lilla grej och att jag ska förklara. Samtidigt som jag tycker att det är rätt av dem att ifrågasätta, det är ju så jag uppfostrar dem. Men shit, hela tiden barnen, låt mamma vila lite va hahaha!

De har börjat säga att mamma och pappa bestämmer över barnen. Nej, förklarar jag, men vi är vuxna och det är våran uppgift att lära er om världen, om kärleken och hur man lever sitt liv så som man vill leva. Och vuxna vet saker som inte barn vet genom erfarenhet, vi har liksom levt längre, provat saker osv och då är det bra att barn lyssnar på vuxna så att de inte gör sig illa.

Om du har något bättre sätt att förklara det på så tar jag tacksamt emot tips och råd :-)

Ibland känner jag att jag kanske blir lite för flummig med dem fast innerst inne så tror jag inte det egentligen. Barn tycker nog inte att jag är flummig det är mest vuxna som gör det :-D

 
Ingen bild

Britten

3 oktober 2010 10:47

Kärlek och vemod går hand i hand när det gäller barnen tycker jag. Men alternativet, att de inte skulle klara sig själva när de blir större, är ju inte bättre.
Omtanke.

Tant Grön

3 oktober 2010 10:59

Så mycket kärlek. Vem visste innan hur mycket kärlek som fanns? Att älska vilkorslöst? Jag anade inte. Nu vet jag.

 
Ingen bild

Persilja

3 oktober 2010 14:58

Ibland ÄR du konstig. :) Men på ett intressant sätt. Så att jag vill förstå det konstiga. Det är som att du vet nåt som jag inte vet. Än. Och då vill jag också veta. För jag gillade ju dig från scrath och så började du din resa och jag trippar liksom försiktigt efter. Eller egentligen inte. Min resa har pågått rätt länge. Men den har en annan rutt. Däremot ungefär samma mål. Sen upptäckte jag att du valt ett annat transportsätt-som ett jetplan, eller en genväg, en snabbare väg till målet och då började jag trippa i dina fotspår. Fast jag finner hela tiden intressanta sidovägar. Jag antar att det är så. Ingen reser längs samma väg. Alla har vi vår väg att vandra. Men ibland möts vi och ibland kanske vi vilar och rider på den andras rygg...?
En dag möts vi. Trygga. Glada. Berikade. Nakna. Och sanna.

Tant Grön

3 oktober 2010 16:39

Konstig? Nej då.

Resan pågår ständigt, aldrig borta, alltid där. Att vara framme, framme vart då? Vart är framme. Flera lagar, lager på lager...

Jetplan haha! Varför måste saker ta tid, tid är en illusion. Inget måste ta mycket tid, du sätter gränserna, allt finns ju där inom dig och hur lång vägen är dit bestämmer du själv, Du kan hitta dit på ett ögonblick eller så kan du fortsätta att inte tro, att inte lita på dig själv. Du bestämmer. Visst är det fint?

När man förstår att det inte finns något eller någon som står i ens väg blir livet så mycket lättare. När man slutar tro att ens olycka beror på något eller någon som man inte kan göra något åt så blir livet så mycket lättare. Livet är upp till dig att leva så som du vill leva. Varför vänta? Vänta på vadå?

Men jag väntar också, jag väntar på mitt torp och jag accepterar sanningen. Nu bor jag här istället för i ett torp som jag hade tänkt, men det är bra. Varför skulle det inte vara bra. Allt sker ju av en orsak. Nu är jag här istället, det betyder inte att jag gett upp torpet men jag inser att bilden förändras, torpet ser inte längre ut som jag först tänkt och det kan vänta. Nu är jag här och allt är som det ska. Torpet känns inte långt bort jag har bara hittat nya vägar att komma dit. Får hjälp av människor som jag inte visste kunde hjälpa mig och jag är glad. Lycklig att vara omgiven av så fina själar.

Men samtidigt, varför ha bråttom. Vill man gå sakta, gå sakta. Jag tycker själva inte att min resa har gått fort. Den har givetvis pågått i hela mitt liv. Men visst utåt sett så är det ju de senaste halvåret kanske som jag har valt att dela den med er.

En dag möts vi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Tant Grön - 13 mars 2013 22:54


Att berätta att jag inte längre finns här utan där.     ...

Av Tant Grön - 27 oktober 2012 11:59

... Men det kan vara så att jag bryggde kaffet i koppen och sedan hällde det i min nya kaffekanna, som heter Stencil (bara en sån sak liksom) och efter det hällde jag tillbaka kaffet i koppen.   Mitt kaffe är ju redan populärt. Men med min...

Av Tant Grön - 24 oktober 2012 22:10

Jag målar ansikten och dricker te. Det var 19 år sedan sist räknade jag precis ut. Sedan jag målade ansikten alltså. Te drack jag senast igår. Basånivet. ...

Presentation


Hej och välkommen in i mitt huvud. Var inte rädd, jag är inte farlig, inte ett dugg. Är du? Äsch, jag skojade bara. Jag är skitfarlig. Var rädd för bövelen.

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Jag

Tjocka släkten

Gamla lumparpolare

Festivaler 2012

Feminism

RSS

Besöksstatistik

Receptbank

Råkost.se

Gemenskap

Råkostrecept

.

bloglovin

Bloglovin

bloglovin

Översätt bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se