I huvudet på Tant Grön

Alla inlägg under september 2010

Av Tant Grön - 26 september 2010 19:51


Jag har ramlat av min väg. Jag ser inte längre tydligt vart jag ska.

  


Känslor som jag inte vill känna finns i mig och jag kan inte längre betrakta dem på avstånd. Jag uppfylls av dem och det gör ont.


Jag vill inte.


Borde jag inte kunna få dem att försvinna om jag inte vill känna dem?


Gör inte motstånd.


Jag gör inte motstånd. Låter känslorna gå igenom mig och försvinna. Men de kommer tillbaka.


Jag vet varför de kommer tillbaka och funderar på om jag ska elliminera orsaken.


Nej.


Jag funderar också på prövningar, men jag tror inte riktigt på dem. Jag tror inte att jag ska avstå frestelser, jag gillar äpplet. Jag har ingen intention att bli någon andlig varelse, jag vill vara med och leka människoleken, i alla fall ett tag till. Det är roligt.


Men de här jävla känslorna och egot som vill äga och ha bekräftelse. De vill jag inte vara med om. Snälla dra åt helvete ditt jävla ego! Lämna mig ifred.


Jag saknar.



Glöm allt jag skrev, glöm allt jag sa, glöm allt jag kände, glöm allt jag tänkte. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill.

ANNONS
Av Tant Grön - 24 september 2010 05:57

Jag gör det varje dag, jämt och ständigt, så fort jag står upp.


Jag bor där nu. I köket. Jag läser, skriver, lagar och äter. I köket från morgon till kväll. Det är mitt rum. Köket.


Lyssnar på Kultirations "Earth song", vem kan låta bli att dansa till den?


"when its time to let things go we´re gonna let them go!"


"we´re together but we´re doing are own thing we can only suffer when our ego clings"




Ställ er upp och dansa nu!






ANNONS
Av Tant Grön - 22 september 2010 16:56


Det har blivit lite mycket smodis den sista tiden. Smodi till frukost, smodi till lunch och så kanske lite smodi till middag. Det var påväg att bli smodi till lunch idag med men så tog jag mig i kragen och mixade lite blandade bönor och stekte på tillsammans med en zuccini.


Det blev kanoners!


Recept


Ett paket blandade bönor

Ett ägg

Lite olivolja

Lite buljong

Lite vitlökspulver

En halv lök


Jag mixade allt till en slät smet med stavmixern och stekte sedan smeten i gjutjärnspannan.


Zuccinin skivade jag i mindre bitar och stekte med lite buljong och på slutet hade jag i lite grädde.


Men till middag blir det nog lite smodi för omväxlingsskull.



Smodirecept


4 dl blåbär

2 dl jordgubbar

2 st bananer

4 tsk vetegräspulver

2 tsk hampaproteinpulver


Av Tant Grön - 20 september 2010 09:49


När internet spred sig bland folket och människor började finna kärleken över nätet så minns jag att jag tyckte det var lite märkligt. Hur i helvete kunde folk veta om de var kära i någon de aldrig träffat? De har ju liksom inte luktat på varann.


Jag minns tydligt vad jag tyckt om tidigare pojkvänners kroppsdofter, vilka jag tyckt bäst om och att de jag tyckt bäst om har luktat ganska likt varandra.


Men är det så enkelt att doften bestämmer mina känslor? De pojkvänner som har haft den där härliga doften som jag tyckt bäst om de har ju även haft egenskaper gemensamt, en personlighet som passar med min. Hänger det ihop eller har det bara fallit sig så?


Jag tror ju att allt sker av en orsak och att slumpen inte finns.


Mina barns pappa, han har nog aldrig gillat min lukt. När jag varit tveksam över om jag kan använda en tröja en dag till eller om jag behöver tvätta den så har jag bett honom lukta på den. Det har han inte gillat. Och han har oftast rynkat på näsan och sagt att de stinker! Men jag kan inte känna det. Okej, man är inte lika känslig för sin egen kroppslukt som för andras, men grejen är att tröjorna har inte luktat svett, bara Jenny.


Alltså, han gillar inte mig. Och gjorde han det någonsin egentligen?


Det spelar givetvis ingen roll men jag funderar på det här med våra kroppar och det de signalerar, det är intressant tycker jag.


Och sedan är jag kanske lite märklig som ber folk lukta på mina tröjor...



... men det skiter jag förstås i.






Kärlek och kroppsdoft på er!  

Av Tant Grön - 16 september 2010 09:30


Det här med kroppen. Varför är det okej att fråga någon om den har gått ner i vikt när väldigt få skulle påpeka det motsatta? Båda två gör mig väldigt illa till mods, jag skruvar på mig och undrar, varför ser ni mig så?


Varför kan vi inte få bli sedda för de vi är istället för den vikt vi bär på?


Jag förstår att folk tror att de ger mig en komplimang, kanske de rent av tror att jag väntar på att få höra den, men det gör jag inte. Jag vill inte att ni ska se min kropp på det sättet, att ni liksom väger av den.


Kan jag inte få ha min kropp ifred.


Säg gärna att jag är fin, säg gärna att jag ser ut att må bra, för det gör jag, men snälla låt bli att kommentera min vikt. Den är min. Och den spelar ingen roll.


  


Min kropp har varit med om mycket. Jag har fött ett par ungar, jag har festat alldeles för mycket, jag har varit uppe många sena nätter och jobbat på tok för mycket. Jag har misshandlat min kropp med dålig mat och för lite motion.


Och det syns. Mitt liv syns på min kropp som en berättelse om allt jag varit med om. Det är fint. Hur kan jag tycka illa om det. Hur kan bristningarna som gett mig mina barn vara något fult? Groparna i låren vet jag inte varifrån de kom men de finns där och de är mina så hur kan jag inte tycka om dom?


Så dumt.






Kärlek <3

Av Tant Grön - 13 september 2010 23:04



När ett gäng mammor träffas så börjar det genast tjafsas om vikt och längd, inte mammornas vikt och längd utan deras barns. Varför denna hysteri om hur långa barnen är och hur mycket de väger, vad är det som är så förbövelens intressant med det?


Enda gången jag tycker det är intressant är om de passaret gränsen för att få sitta framåtvända i bilbarnstolen så att den lilla Gulliganen slipper att bli åksjuk.


Att gå till BVC har jag alltid tyckt känts lite utlämnande, stackars mina barn som får bli avklädda och lagda på en mysko våg bara för att en sköterska ska kunne se så att de följer kurvan. Godkänd liksom. Eller icke godkänd som mina ibland blev. Men eftersom jag själv aldrig varit orolig då jag alltid litat på mina instinkter så har det inte spelat någon roll. Men tänk de stackare som blir underkända och tror på det, att BVC är allsmäktiga och vet bättre än du vad som är bäst för ditt eget kött och blod.


När barnen sedan blir lite äldre och ska klara en massa test, stoppa rätt kloss i rätt hål, plocka fram det sköterskan ber om, svara på tokiga frågor osv. och min Storgulligan stoppar hela handen i munnen av obehag så mår jag bara så dåligt och frågar mig varför jag släpat dit henne.


Jag visste inte att BVC var frivilligt. Nu gör jag det och går inte längre dit.


Ett gäng mammor träffades här ikväll och genast börjades det tjafsas om vikt och längd, nej jag dömmer ingen, alla får givetvis tjafsa om vad de vill så länge det inte skadar någon. Jag ser bara inte det intressanta i det hela. Det är allt.


Men det här är kul. Tycker barnen. Här kan de förstå vad som händer, det kan de inte med en kurva.


  

Presentation


Hej och välkommen in i mitt huvud. Var inte rädd, jag är inte farlig, inte ett dugg. Är du? Äsch, jag skojade bara. Jag är skitfarlig. Var rädd för bövelen.

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Jag

Tjocka släkten

Gamla lumparpolare

Festivaler 2012

Feminism

RSS

Besöksstatistik

Receptbank

Råkost.se

Gemenskap

Råkostrecept

.

bloglovin

Bloglovin

bloglovin

Översätt bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se