I huvudet på Tant Grön

Inlägg publicerade under kategorin Tant Grön funderar

Av Tant Grön - 22 april 2012 13:04



Jag har de senaste två tre veckorna varit väldigt arg. Arg på orättvisor. Arg på det patriarkala samhället. Arg på människor som upprätthåller den skeva normen om att män ska vara på ett sätt och agera på ett visst sätt och kvinnor som hjälper dem i detta. Arg. Men det hjälper inte att vara arg. Orättvisorna försvinner ju inte bara för att jag är arg på dem.


Igår läste jag det här hos Calle och blev förstås ännu mer nedstämd. För om inte ens människor som är upplysta, som tänker jämställdhet och genus klarar av att bortse från sina präglingar, jag även inräknad, hur svårt blir det inte då. Negativa tankar. Verkligen.


Men så idag skriver Cimon Lundberg så kort och enkelt. Och det räcker. Jag blir glad. Det finns hopp. Jamen såklart att det gör. Men ibland är det skönt med en lite påminnelse. 



ANNONS
Av Tant Grön - 6 april 2012 10:21


Att göra en sak i taget. Att stänga av. Och att välja.


ANNONS
Av Tant Grön - 16 augusti 2011 12:57


Jag har hört, läst eller sett någonstans att man ska ha symaskinen framme, för då syr man! Så jag gör väl så då. Har den framme så får vi se om det funkar.

 

Jag hade planer på att ha maskinen i köket. Där skulle jag stänga in mig i vacuumet och sy på kvällarna när barnen sov. Jag har inte kommit så långt ännu. Men snart så.


Jag känner att jag har tagit det här med kompakt leverne till nästa nivå liksom. Folk kommer fråga mig om jag inte kan ge ut en bok i ämnet. Jag lovar!


Det finns ju hur mycket plats som helst i köket.


Jag ska bara... flytta på lite grejer först. 

 



Av Tant Grön - 16 augusti 2011 00:24


Egentligen är jag rätt nöjd och för bövla stolt över att mina kids slår halvt ihjäl varandra. Jag är glad över att de är högljudda, att de tar plats, att de kör över varandra, att de är egoistiska och gör det de vill. Bear with, bear with. Självklart tycker inte jag att det är okej att idka någon som helst form av våld. Och visst vill jag att de ska vara varma, goa, kärleksfulla och omtänksamma människor. Det ena måste väl inte utesluta det andra, eller?


Varför tycker jag att det är bra att de är så jävla, ja jobbiga faktiskt. För hur kul är det att vara i närheten av två ungjävlar som hela tiden skriker och bråkar med varandra? Nja, inte kul alls faktiskt. Det finns stunder då jag faktiskt bara vill slå dem på käften för att få dem att sluta.


Men, genom att låta dem bråka så lär de sig att ta plats. De lär sig att deras vilja räknas, att den betyder något. Att det är okej att tala om vad man vill. De lär sig också om vilka konsekvenser det får av att vara så jävla taskig som de är mot varandra. För, vem vill leka med någon som är taskig och som inte låter den andra komma till tals också? Nja, ingen va?


Så nu ska jag sluta vilja slå dem på käften när de går igång som värst och tänka på det positiva med att vara lite (läs mycket) ego, ja för små barn då alltså. Vi vuxna ska ju liksom ha klurat ut konsekvenser och allt det där.



 


Jag älskar er!

Av Tant Grön - 31 juli 2011 14:54



Jag tänker på vägen. Den som vi fått lära oss är lång, krokig, smal, svår, hård och alla andra jobbiga ord du kan tänka dig om vägen mot målet. Vad nu än målet kan vara för dig eller dig eller mig.


Det här med att ändra inställning till exempel. Att det skulle ta tid. Det är bara en illusion. Du bestämmer själv vilken inställning du ska ha till saker och ting. Det finns ingen chef som du liksom ska vinna över för att få lov att ändra på din inställning.


Den enda som hindrar dig är du själv. Och när du förstår det, vad är då tid. Vad ska du med den till? 


Jag tänker på Lady Dahmers inlägg om hennes väg till en mer positiv inställning till livet, en väg som visst tog en himla massa år att vandra. Och jag tror att de flesta tror att det ska vara så. Att det ÄR så. Jag gjorde det. Och det är klart, att om man tror att något ska vara kämpigt och ta tid, så blir det också kämpigt och tar tid. Och många kanske då inte orkar utan kör på i gamla hjulspår. För att det känns enkelt.


Jag utgår från att ni redan känner till "tankens kraft" och "attraktionslagen". Visst har vi tjatat om det förut? Men vill ni läsa kloka ord om typ sånt här läs momos vackra.


Men samtidigt är vi ju en produkt av vårt samhälle som ständigt matar oss med negativa budskap om att vi inte duger som vi är. Vi får höra uttryck som: "Livet är hårt" eller "Vi måste kämpa för att nå dit vi vill" osv.


Tänk om vi istället fick höra att vi kunde göra vad som helst! Om vi tror att vi ska klara något så gör vi det, oavsett vad som står ivägen. Att vägen mot målet inte alls är svår, smal, lång eller hård utan alldeles underbart regnbågsfärgad!




Men nu är det ju inte det vi fått höra, i alla fall fick inte jag det. Så för mig behövdes det tid att fatta att jag själv bestämmer över mina tankar och att jag duger precis så som jag är. Jag är perfekt. Precis som du.



 

Och jävligt snygg också.



Kärlek

Av Tant Grön - 21 juli 2011 20:50



Jag stod precis i köket (läs kokvrån) och värmde grönsakgryta och sa abysmal för mig själv och fnittrande tänkte jag på ett avsnitt ur Vänner där Joey tror att abysmal betyder något smickrande. Strax därefter ser jag FRIENDS fäjsbuckuppdatering:

 


Nog är det lite märkligt att jag tänker på just det ordet och Vänner samtidigt som fäjsbucksidan skriver om det. Sånt här händer mig typ skitofta, helt oförklarligt(?) så vet jag bara saker, som att bussen kommer att stanna mellan den här och nästa hållplats nu. Och så gör den det. Eller att det är mamma som ringer, givetvis utan att titta på skärmen. Jag bara vet.


Gör inte ni det?




Av Tant Grön - 16 juni 2011 09:08


 

Idag springer min lillaste lillasyster ut. Hon tar studenten. Hon är färdig med gymnasiet osv. Om du kommer på fler synonymer, metaforer och annan skit så  hör av dig!



Vid sådana kalasiga tillfällen är det meningen att man ska klä sig i sina bästaste kläder, och det är stunder som denna som får mig att känna att livet nog skulle vara lite mera smärtfritt om jag gillade att "klä upp" mig. Omgivningen verkar verkligen digga när man är uppklädd, komplimangerna bara studsar ur munnarna på folk när man har de där kläderna som passerar som de bästaste. Även ifrån mig. Idag på ICA var en av kassörskorna(?) väldigt tjusigt klädd, lite glittrigt sådär (något som signalerar kalas tycker jag) så jag sa: Vad tjusig du är, ska du på fest? Och det skulle hon. 


Nja, glitter passar mer på andra och inte på mig, men är man inte uppklädd vid tillfällen då det förväntas att man ska vara det så uppfattas man som respektlös.

Jag har snott bilden från en av gästerna som lagt ut den på fäjsbuck. Källhänvisning så gott det går liksom. Det är ju ändå jag som är på bilden för böveln, då måste det väl vara okej att sno bilden tänker jag. 


Ja stunder som denna, då önskar jag att jag var lite mer som Daniel Boyacioglu. Han verkar gå omkring i finbyxor och finskjorta mest jämt. Jag misstänker att han till och med sover i dem.

Buffén på studentkalaset. Det är lillaste lillasysterns ben ni ser där längst bort och bredvid till vänster är storaste lillasysterns kjol. Även om det är avhugget så tror jag nog att ni kan skönja tillräckligt av deras kläder som är väldigt normativt festliga.  Det är typ så man förväntas se ut som student och som gäst på studentkalas. Och för säkerhetsskull så lägger jag till att JAG tyckte de var otroligt fina i sina kalaskläder, men om de hade burits utav mig hade jag känt mig utklädd.


  




Men det där med bästaste kläder är relativt förstås.





 

Av Tant Grön - 12 juni 2011 00:11


Jävlar vad det har blixtrat och dundrat ikväll! Jag lyckades fånga det på bild också.

 


Jag tyckte att det var riktigt läskigt när det mullrade och blixtrade när jag var liten och lite läskigt tycker jag nog att det är än idag. När jag var kanske nio år och ensam hemma, drog åskan igång en eftermiddag. Jag sprang genast till den lilla tobaksaffären på hörnet. Det var ett ställe jag besökte ofta och jag gillade gubben som drev det lilla snaskstället. Snacka om old shool, det var bättre förr och allt det där. Tobaksaffär, egentligen? De sålde ju mest godis, i alla fall minns jag det så. Och det där godiset, det pekade man på och sa: två sånna där, och så en sån där. Och de kostade några öre st. Inte vägde man något godis på den tiden inte.


Lillgulliganens armband hänger fortfarande i lampan, eller om det är ett annat armband...?


Där satt jag den där eftermiddagen och tryckte mot godisdisken medan ovädret dundrade på utanför. Gubben förklarade för mig att det fanns något som kallades för åskledare och att de gör så att vi inte behöver vara rädda för att blixten ska slå ner i våra hus. För det var ju det jag var rädd för, att blixten skulle slå ner i mitt hus så att det började brinna. Godis fick jag också. Mitt favoritgodis som inte finns längre. Jo, fan, det var ju bättre förr! 


 

Presentation


Hej och välkommen in i mitt huvud. Var inte rädd, jag är inte farlig, inte ett dugg. Är du? Äsch, jag skojade bara. Jag är skitfarlig. Var rädd för bövelen.

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Jag

Tjocka släkten

Gamla lumparpolare

Festivaler 2012

Feminism

RSS

Besöksstatistik

Receptbank

Råkost.se

Gemenskap

Råkostrecept

.

bloglovin

Bloglovin

bloglovin

Översätt bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se